*LaBella66*

 

 

Jag har länge velat komma till skott med att börja skriva om mitt tidigare liv, hur det har format mig genom alla de händelser jag varit med om...det har varit svårt att begränsa mig i vad jag vill ha sagt i ett inlägg så att det inte blir osammanhängande eller för mycket skrivna ord för att orka harva igenom...men mest känslomässigt hindrande...för varje gång jag påbörjar mina tankar om dåtid så går det en rysning igenom mig som åtföljs av tungt sinne o i värsta fall en gråtattack...många gånger har jag påbörjat att skriva men inte kunnat fullfölja för att jag darrar för mycket så det blir felstavningar i mängder eller så hindrar tårarna mig från att se tangenterna...

Jag vet att jag måste skriva av mig allt det som jag bär inom mig...det tär annars sönder mig...jag vill en gång för alla få det ur mig...jag har burit på detta i så många år o hur jag än försökt att göra mig av med det så har jag inte lyckats...mindre bra alternativ har faktiskt bara förvärrat min situation...lärdomar som jag nu oxå bär med mig...den senaste lärdomen jag hade fick jag genom min underbara dotter...oavsett hur dålig den stundens situation var så blev det ett uppvak för mig som jag faktiskt är tacksam för att hon gav mig...jag vill nämligen vända allt dåligt till något positivt för jag har förstått att det ligger något i allt det som händer...ibland alldeles oförklarligt o obegripligt i stunden men med tiden får man svaren...kanske inte alltid i den mån att man alltid kan inse helt klart vad meningen var så kan det ändå bli en insikt i något man skulle lära sig att förstå. 

Jag tror nämligen på att det egentligen finns en mening med allt som händer oss men detta årets tragiska händelse fick mig verkligen att vackla o tappa greppet totalt...så obegripligt att det bara inte kan vara sant...jag förstår fortfarande inte meningen med det o det är en av dessa händelser i mitt liv som jag nog aldrig kommer att förstå meningen med...om det beror på att jag inte kommer att öppna upp för själva insikten eller det står oskrivet i stjärnorna varför vissa saker händer är något jag inte kan förstå...än så länge...eller aldrig...

 

Detta året har faktiskt överträffat alla andra år jag har kämpat mig igenom o nu när året snart är till ende så försöker jag med ett lugn i sinnet bearbeta årets händelser med alla de andra händelserna...o detta har faktsikt inneburit mycket huvudvärk på sistone o jag har varit tvungen att stänga ute mycket för att kunna gå in i mig själv o rannsaka alla händelser o känslor som därtill kommit...jag har faktiskt en god förhoppning på två sätt inför detta årets slut o jag hoppas båda infrias till att bli ett lyckligt slut <3

 

För mig kommer nämligen det nya året bli en nystart på så många olika vis så att det ibland blir mig övermäktigt att handskas med för det blandas med en barnslig förtjusning av iver att komma igång o få avnjuta all dess skörd med att samtidigt känna en blandning av osäker oro om det går att genomföra...vilket egentligen inte hindrat mig för...tankeverksamheten har verkligen kommit igång igen o det kan nog vara orsaken till huvudvärken :-)...ideerna sprutar ut genom öronen o jag hinner inte tänka klart en tanke innan jag är på nästa :-)...mer eller mindre kaotiskt emellanåt :-)...men alltså...LaBella is back :D...o jag vet att jag kommer att genomföra det på något vis...jag har laddat nu kan man säga i fyra år o gjort små förberedelser hela tiden o utformingar som ska leda till handling o resultat :-)...

 

Under dessa år har jag verkligen åkt berg o dalbana mellan hopp o förtvivlan...ibland har jag varit uppe i skyn o svävat o ibland har jag trillat ner i en avgrund...de gångerna har jag varit panikslagen o kämpat förtvivlat o börjat klättra upp i förtvivlan om att komma upp så fort som möjligt för att jag varit rädd för mörkret o bli levande begravd...andra gånger har jag paralyserat bara stannat kvar i tomheten...nästan rädd för att smutsa ner mig o fördärva mina nymålade naglar :-)...men de senaste gångerna har jag kännt mig jordad...jag har tagit det som en bit i min läkningsprocess...precis så som man egentligen bör göra...varför kämpa emot när det egentligen har en mening med denna nergång som faktiskt blir en uppgång igen...för syftet med det hela är att sakligt gå igenom en strategi hur man ska bygga upp sig igen till ytan...dit man vill...det finns alltid en utväg...det är hur man väljer att gå tillväga som gör hur lång tid det ska ta innan man åter är uppe...jag är inte rädd längre...jag har förlikat mig med att nästan bli levande begravd...att på något vis hämta kraften o andan o skita i att det blir brutna naglar eller smuts under dem...jag vågar bygga på något nytt o ta skiten...iom att jag har jordat mig känner jag numera ett lugn även när det viner omkring mig...det gäller att stå stadigt...kanske vaja med lite för att inte knäckas...förankra sig i sin tro om att man ska nå höjder där solen åter strålar o ger en den näring o värme man behöver för att åter blomstra o växa sig ytterligare starkare...det är kraften i kärleken till livet som får en att gro...låter man den bara få den tiden den behöver så kommer det att växa o gro i den takten det behövs...varkens mer eller mindre...inget ska stympas eller forceras...allt ska få ha sin tid o få växa till sig så som det är menat att formas till...det är friheten som blir det vackra i alstret av skapelsen...det själsliga som får stråla...

 

Jag är så tacksam för mitt liv idag, något jag aldrig varit förut...aldrig trott att jag någonsin skulle kunna älska livet...men idag har jag hittat kärleken...Livet! <3

 

Harmoni <3