Soluppgång o nya utsikter som lyser upp vardagen...
Med varje ny soluppgång känns det som en pånyttfödelse, att få uppleva något nytt som denna dagen ska bringa med sig o jag vaknar alltid med en stor förväntan om vad denna dagen ska ge mig för nya insikter o erfarenheter.
För det är just vad varje ny dag ger, en dag att fylla med nya minnen o nya vyer att blicka ut över.
För mig har det varit viktigt att även vid varje solnedgång reflektera över dagens händelser, att varje kväll summera dagen o se vad den gav för utdelning. Att ta in händelser, känslor o upplevelser o ge dem liv i form av att dra ut fördelarna för att växa o utvecklas som person. Att ge sig den stunden varje dag, både morgon o kväll stärker upp ens förmåga att lära sig förstå att livets händelser är en skola vi går i o det är lärdomar man får kunskap ifrån.
Det brukar oftast vara en blandad kompott av bra o dåligt, glatt o ledsamt...o det gör egentligen inget...för mig har det blivit acceptabelt att sorg o glädje går hand i hand...glädjen är ju alltid att föredra i första hand men det går även att ta ut bra bitar av det dåliga...om man inte gräver ner sig för djupt i att fokusera på den dåliga händelsen kan man se vad man egentligen kan dra för nytta av det dåliga.
För mig innebär det oftast ett uppvaknade, att se med nya ögon, att förstå att det har betydelse ur ett perspektiv som skulle få en att inse att det blir ett nytt sätt att se på livet.
Dessa insikter kommer oftast på morgonen för min del för nattens lugn o ro o dvalan man legat i gör att gårdagens händelser ofta bearbetas under sömnen o på morgonen kan jag dra slutsatser av gårdagens händelser som ger mig nya insikter som jag tar med mig under den nya dagen o drar nytta av för att göra denna dagen till ett nytt kapitel i min livsbok.
Att inte bara vända blad för mig finns inte i min värld.
Mitt liv är så händelserikt att ett blad om dagen inte räcker till, det handlar om otaliga tankar o då räcker inte en futtig sida, det är tonvis med blad för varje dag :D
Jag har lärt mig att njuta av livet på mitt sätt för det passar mig bäst o för mig har det blivit mindre viktigt att någon delar det med mig eller ens tycker att det är rätt sätt...för det är det ju givetvis inte...alla måste hitta sin nisch här i livet...oavsett hur den ser ut så blir den bara betydelsefull för personen i fråga...ingen kan leva på någon annans drömmar o visioner...alla måste hitta sin...alla måste utgå från sig själva...att följa sitt inre...det kommer att leda till salvation ...en uppenbarelse som kommer att höja en till skyarna...men ändock vara förankrad till jorden...som ett träd som står stadigt rotad men sträcker sina armar mot skyn...det är en vacker syn!
Det är därför jag älskar träd, det ger en sinnebild för livet <3
Jag minns en uppenbarelse jag o min lillebror hade en gång när vi var barn, jag tolv o han elva. Vi blev nämligen kloka på att det som går spikrakt upp inte alltid innebär spikrakt ner utan långt bort till sidan :-)
Vi hade precis anlänt till NordNorge till vår styvfars hemland o det var magiskt att se alla dessa berg torna upp sig runt omkring oss även om det fanns gläntor så att man kunde blicka ut över havet, Atlanten.
Vi var alldeles exalterade över att vi flugit för första gången o vi sprudlade av energi o kände oss övermodiga så vi ville bestiga dessa gigantiska bergen...vi sa inget utan bara begav oss iväg över ängar o slätter för att nå fram till det första berget...där uppe var ju molnen som hägrade att få vara nära så vi började vår klättring...o vi klättrade...o klättrade...vi blickade bakåt o nedåt o insåg att allt kom längre bort från oss o allt blev mycket mindre men vi fortsatte av ivern att nå molnen...det var ju så häftigt!
Men efter lång möda o stort besvär så började orken tryta o vi satte oss trötta o andfådda ner för att blicka ut över landskapet som var nytt för oss o titta ut över det vackra havet som låg framför oss, böljande o vackert. Vi satt o begrundade länge om vi skulle orka att gå längre...om vi egentligen vågade...vi insåg att vi hade varit borta länge o vi visste att det skulle dröja länge innan vi nådde toppen o det skulle ta lika lång tid att ta sig ner igen...var det värt bannorna vi skulle få undrade vi?
Vi bestämde oss för att vända tillbaka men det var då vi insåg att det inte gick att bara gå rakt ner...berget var väldigt brant o risken var att vi skulle tappa fotfästet, vilket vi redan kände så vi fick helt enkelt börja snedda neråt.
Detta innebar att vi kom vääääääldigt långt från ursprungs starten o vi visste under tiden vi sakteligen kom neråt att detta skulle bli mödosamt men mest nedslående var att vi redan då började oroa oss för bannorna o det gjorde att vi tappade energi...
Efter många timmar o rätt slutkörda så anlände vi till boendet, styvpappas mors hus...skakiga av trötthet, av rädslan av bannorna o hunger...
Men bannorna uteblev...det bjöds på mat o härligt samkväm med dessa underbara människor, fina språket o en härlig atmosfär :-)
Jag o min bror sneglade på varandra o hade ett samförstånd i vårt inre om att detta var vår hemlighet o att vi nog skulle stanna på marken o blicka upp mot skyn
Vi hade en otroligt härlig o äventyrlig sommar i detta vackra landet, minnen som aldrig bleknar :-)
Denna dagen blickar jag framåt o gärna uppåt mot den vackra himlen där solen lyser så vackert, dess sköna strålar som redan värmt mitt ansikte o kropp medans jag pratat med min dotter Lotta o hört mitt lilla nyfödda barnbarn ge gulliga ljud ifrån sig <3
Mitt hjärta är fyllt av kärlek till livet <3
Memento Vivere ~ Glöm inte att leva
För det är just vad varje ny dag ger, en dag att fylla med nya minnen o nya vyer att blicka ut över.
För mig har det varit viktigt att även vid varje solnedgång reflektera över dagens händelser, att varje kväll summera dagen o se vad den gav för utdelning. Att ta in händelser, känslor o upplevelser o ge dem liv i form av att dra ut fördelarna för att växa o utvecklas som person. Att ge sig den stunden varje dag, både morgon o kväll stärker upp ens förmåga att lära sig förstå att livets händelser är en skola vi går i o det är lärdomar man får kunskap ifrån.
Det brukar oftast vara en blandad kompott av bra o dåligt, glatt o ledsamt...o det gör egentligen inget...för mig har det blivit acceptabelt att sorg o glädje går hand i hand...glädjen är ju alltid att föredra i första hand men det går även att ta ut bra bitar av det dåliga...om man inte gräver ner sig för djupt i att fokusera på den dåliga händelsen kan man se vad man egentligen kan dra för nytta av det dåliga.
För mig innebär det oftast ett uppvaknade, att se med nya ögon, att förstå att det har betydelse ur ett perspektiv som skulle få en att inse att det blir ett nytt sätt att se på livet.
Dessa insikter kommer oftast på morgonen för min del för nattens lugn o ro o dvalan man legat i gör att gårdagens händelser ofta bearbetas under sömnen o på morgonen kan jag dra slutsatser av gårdagens händelser som ger mig nya insikter som jag tar med mig under den nya dagen o drar nytta av för att göra denna dagen till ett nytt kapitel i min livsbok.
Att inte bara vända blad för mig finns inte i min värld.
Mitt liv är så händelserikt att ett blad om dagen inte räcker till, det handlar om otaliga tankar o då räcker inte en futtig sida, det är tonvis med blad för varje dag :D
Jag har lärt mig att njuta av livet på mitt sätt för det passar mig bäst o för mig har det blivit mindre viktigt att någon delar det med mig eller ens tycker att det är rätt sätt...för det är det ju givetvis inte...alla måste hitta sin nisch här i livet...oavsett hur den ser ut så blir den bara betydelsefull för personen i fråga...ingen kan leva på någon annans drömmar o visioner...alla måste hitta sin...alla måste utgå från sig själva...att följa sitt inre...det kommer att leda till salvation ...en uppenbarelse som kommer att höja en till skyarna...men ändock vara förankrad till jorden...som ett träd som står stadigt rotad men sträcker sina armar mot skyn...det är en vacker syn!
Det är därför jag älskar träd, det ger en sinnebild för livet <3
Jag minns en uppenbarelse jag o min lillebror hade en gång när vi var barn, jag tolv o han elva. Vi blev nämligen kloka på att det som går spikrakt upp inte alltid innebär spikrakt ner utan långt bort till sidan :-)
Vi hade precis anlänt till NordNorge till vår styvfars hemland o det var magiskt att se alla dessa berg torna upp sig runt omkring oss även om det fanns gläntor så att man kunde blicka ut över havet, Atlanten.
Vi var alldeles exalterade över att vi flugit för första gången o vi sprudlade av energi o kände oss övermodiga så vi ville bestiga dessa gigantiska bergen...vi sa inget utan bara begav oss iväg över ängar o slätter för att nå fram till det första berget...där uppe var ju molnen som hägrade att få vara nära så vi började vår klättring...o vi klättrade...o klättrade...vi blickade bakåt o nedåt o insåg att allt kom längre bort från oss o allt blev mycket mindre men vi fortsatte av ivern att nå molnen...det var ju så häftigt!
Men efter lång möda o stort besvär så började orken tryta o vi satte oss trötta o andfådda ner för att blicka ut över landskapet som var nytt för oss o titta ut över det vackra havet som låg framför oss, böljande o vackert. Vi satt o begrundade länge om vi skulle orka att gå längre...om vi egentligen vågade...vi insåg att vi hade varit borta länge o vi visste att det skulle dröja länge innan vi nådde toppen o det skulle ta lika lång tid att ta sig ner igen...var det värt bannorna vi skulle få undrade vi?
Vi bestämde oss för att vända tillbaka men det var då vi insåg att det inte gick att bara gå rakt ner...berget var väldigt brant o risken var att vi skulle tappa fotfästet, vilket vi redan kände så vi fick helt enkelt börja snedda neråt.
Detta innebar att vi kom vääääääldigt långt från ursprungs starten o vi visste under tiden vi sakteligen kom neråt att detta skulle bli mödosamt men mest nedslående var att vi redan då började oroa oss för bannorna o det gjorde att vi tappade energi...
Efter många timmar o rätt slutkörda så anlände vi till boendet, styvpappas mors hus...skakiga av trötthet, av rädslan av bannorna o hunger...
Men bannorna uteblev...det bjöds på mat o härligt samkväm med dessa underbara människor, fina språket o en härlig atmosfär :-)
Jag o min bror sneglade på varandra o hade ett samförstånd i vårt inre om att detta var vår hemlighet o att vi nog skulle stanna på marken o blicka upp mot skyn
Vi hade en otroligt härlig o äventyrlig sommar i detta vackra landet, minnen som aldrig bleknar :-)
Denna dagen blickar jag framåt o gärna uppåt mot den vackra himlen där solen lyser så vackert, dess sköna strålar som redan värmt mitt ansikte o kropp medans jag pratat med min dotter Lotta o hört mitt lilla nyfödda barnbarn ge gulliga ljud ifrån sig <3
Mitt hjärta är fyllt av kärlek till livet <3
Memento Vivere ~ Glöm inte att leva
Kommentarer
Trackback
